Arbetslös med framtidstro

Att vara arbetslös suger. Det har snart gått ett och ett halv år sedan jag blev uppsagd från Volvo, och sista arbetsdagen var den 18e december 2008. Förändringarnas år, sade jag då om både 2009 och 2010. Men än så länge så är den enda förändringen den att det går spiralliknande nedåt. Det är ju inte det minsta roligt eller vidare stimulerande att ha arbetsförmedlingens handlingsplan att gå efter. De jobb man söker får man antingen inget svar ifrån alls eller ett ”tack men nej tack” från diverse företag man sökt till. Det är ju lite illa. Att gå såhär sysslolös är ju något av det tråkigaste jag varit med om. Och för drygt tio år sedan var jag också lite arbetslös, men ung och dum som man var då tyckte man ju att det var bra. Men idag så kräver man ju lite mer.
Men så går det nog när man inte har någon direkt kompetens, utan tvingas till de jobb som erbjuds snarare än de jobb man faktiskt är intresserad av.
Jag har faktiskt tagit tag i saken och sökt in till Personalvetarprogrammet på Göteborgs Universitet. På något sätt är det ju så att jag tror att jag vill på något sätt arbeta med människor. Efter att ha varit så lång tid på Volvo som jag faktiskt var så har man fått ögonen öppnade på hur företag kan ostraffat behandla medarbetare. Något som jag faktiskt vill vara med och förändra.
Och det är också något som jag saknar i dagens politik. Det är antingen eller. Rött är ju enbart för arbetare där företagen säkert kommer göra förluster i olika sammanhang, och det blåa där kollektivavtal urholkas så företag får möjlighet till lite ”slit-och-släng” med fotfolket. Kan det inte finnas något mellanting, undrar jag. Eller är kollektivavtal och företagsviljan verkligen sådana hysteriska motpoler så att dom inte kan leva i mutualism? En symbiosform där bägge parterna tjänar på varandra och utvecklas till något större och starkare.
Varför är det från båda hållen någon form av krigsföring? Och varför kan inte ett sunt förnuft råda?
Titta bara på vad miljöpartiet valt att satsa på, en trettiofemtimmarsvecka. Utopin talar ju sitt klart tydliga språk, för alla vill vi väl jobba mindre och minst tjäna lika mycket som tidigare eller helst mer? Men realistiskt sett så tror jag nog att det kan vara svårt att genomföra, för företagen förlorar ju bara där tjugo timmar i månaden per anställd, vilket naturligtvis kan vara en negativ trend. Men låt oss då fråga oss om inte företagen hade fått mer lyckliga anställda som i sin tur ger en massa ökad produktivitet? Är det egentligen inte det vi önskar oss? Att med frihet kunna vara just produktiva på jobbet? Att känna att vi åstadkommer ordentligt på vårt jobb, för större delen av oss vill ju faktiskt göra bra ifrån oss på jobbet för det ger en bra självkänsla. Sedan att det finns idioter som talar om någon form av ”medborgarlön” eller ”låt dem som vill jobba jobba, låt oss andra få vara hemma”. Det är ju inte direkt av någon politisk ideologi eller liknande, utan ren och skär lathet. Och vi har faktiskt en medborgarlön, det är bara att gå till de sociala myndigheterna och begära ut socialbidrag.

Men åter till miljöpartiets trettiofemtimmarsveckoridé. Hur illa jag än må tycka om dessa gröna, halvsovande idioter så har deras politik i just detta, väldigt enskilda, fallet fått mig till ordentlig eftertanke.