Men varför diskuteras inte några direkta sakfrågor egentligen? Det känns som om det politiska budskapen drunknar i denna uppsjö av mätningar med statistik. Den ena efter den andra förstå-sig-påare förklarar en massa siffror som fakta och andra dumheter. Varför inte ta upp striden om våran individuella rättighet, yttrandefriheten eller om integritet? Det får sig bara en liten rubrik på deras hemsidor och jag är rädd att i pappersversionen är det inte mycket bättre. Kanske en liten notis i ena sidan som lätt försvinner för reklam. DN och förvånande nog Aftonbladet berättar om ytterliggare en politisk fadäs. Att USAs jakt på terrorrister världen över gör att Europa (med Svenska politikers goda medhjälpande då vi faktiskt är ordförandenation för EU) ska samla dina och mina bankuppgifter i fem år så att USA kan leta o rota för att se om man där kan finna samband med Al-Quida. Det underlättar ju naturligtvis om det sker bakom stängda dörrar, då motståndare till dessa dumheter samt rapporterande journalister inte riktigt kan få sina frågor besvarade. Om man läser mer om detta så ser man att både SWIFT-lagen i USA och SWIFT-avtalet för Europa bara är kuriosa, för USA har redan hållit på att kartlägga en hel del. Företaget som handhåller informationen satte tack och lov stopp för just USAs spionerande i Europa, och det är alltså därför det nu är viktigt att ha ett avtal som gör att vår storebror i väst kan undersöka oss alla. Hur kommer det sig att svenska politiker kan sanktionera att dina och mina uppgifter hamnar i servrar borta i USA? Och hur i helvete kan den Folkpartistiske EU-kommissionären Cecilia Malmstöm säga att hon kan vara ”mycket nöjd över förhandlingarna”?
Varför skall USA se vad jag handlat på ICA för? Ja, det är kanske lite långsökt, men dessvärre inte den Science Fiction man vill tro.
Men man kanske inte blir sådär hysteriskt förvånad heller när man följer trenden inom politiken med FRA, Beatrice Ask´s utspel om den nya grundlagsändringen eller nu då om SWIFT, eller TFTP-avtalet som är det mer korrekta namnet. Den personliga integriteten väger lätt, mycket lätt.
Men var hörs skrien och ropen om detta? Naturligtvis inte från det rödgröna kollektivet. Lika naturligt är det att det är förvånansvärt tyst ifrån det borgerliga blocket. FRA är ju en omarbetad version av ett socialdemokratiskt alster som allas vår Thomas Bodström arbetat fram. Något som dessa rosenröda lögnhalsar gärna väljer att dementera, förneka eller bara ”glömma” nämna i debatter just runt det.
