Då var det gjort, då. Premiären för första abborren ur svenska vatten! Ja, alltså den första MATFISKEN i abborreformat i svenska vatten. Dom där små som, om man grillar dem, bara blir fenan kvar av. Så det är med stor nyfikenhet som jag ser fram emot en grillafton. Jag och min kära lilla (ja, hon är ju tvärkort) gumma drog iväg till Delsjön idag. Det regnade mycket lite och det var faktiskt riktigt skönt att stå under träden och stirra blint på när flötet åkte ned under vattenytan. Jag undrar om det inte är så att istället för att försöka fånga dem så göder jag dem. För den vackra abborren jag fick idag har det krasst gått åt 75 maskar. Alltså 75 maskar per en matfisk. Matematiken är intressant. Men å andra sidan är jag väl egentligen inte direkt ute efter att få upp fisk hela tiden. Både jag och kärleken min släpper ju tillbaka det vi fångar. Det är mer för att komma ut och göra något lite mer än att bara sitta hemma, äta god mat och titta på tv. Vi är båda aktiva och föredrar ett liv med många naturupplevelser.
Och tänker man lite på det, så är det faktiskt ett billigt nöje. Årskortet är ju det dyra, det ligger på 300 kronor. Men vilka vatten man får tillgång till, och vad lite 300 kronor för Gula Kortet faktiskt är i sammanhanget.
Nu är den lilla, vackra abborren väl paketerad och inlagd i frysen i väntan på någon stackars artfrände. Skall bli mycket intressant att tillaga detta enligt gummans alla regler. Hon kan ju det där med just nyfångade fiskar och tillagning av densamma betydligt bättre än vad jag kan. Så det är för en gångs skull bara att ta ett steg tillbaka och låta henne lära mig.
Sedan så vet jag att hon inte uppskattar gädda så mycket. Eller rättare sagt inte alls. Som jag berättat tidigare så fick jag Per Morbergs kokbok i födelsedagspresent av min syster detta året, och däri finns det två recept på gädda som jag känner att jag bara MÅSTE prova.
Denne brillianta kock tycker jag mycket om. Hans program Vad Blir Det För Mat är något jag försöker titta på så ofta jag bara kan. Men det glöms ibland bort när man sitter vid datorn. Så mycket annat att göra nu när man inte sitter framför den utan är ute och hittar på en massa saker istället.
Men tillbaka till Per i alla fall. Jag har ju berättat att jag fått mitt matintresse från mor och far, men Per Morberg är faktiskt anledningen till att jag gjorde Oxfilé Wellington förra året, och hade bjudning för familjen. Det var faktiskt på Alla Hjärtans Dag som jag serverade den, och strax därefter (fem dagar) så träffade jag min kärlek för första gången. Och det dröjde fram tills igår för mig att faktiskt göra om den maträtten igen. Naturligtvis med råvaror från Sverige i absolut största utsträckning. Det var väl bara den där kravmärkta, frysta förpackningen kantareller från Polen som fått sig en halv resa genom ett regnigt Europa. Så till hösten blir det att köpa kantareller på kungstorget vid Saluhallen, förvälla dem och frysa in dem så man kan göra massa roliga saker.
Men men, tillbaka till Oxfilé Wellingtonmiddagen. Jag är ju nog lite väl inne i det där med matlagning. Så det blev ju en av mina favoriter som avslutning på måltiden. Glassfyllda citroner med ordentlig garnering. Det skall ju inte bara vara smaskens för magen, ögat måste ju få sitt.
Sedan så kom den. Uppenbarelsen! Min lilla kärring har beställt en glassmaskin till mig, som tyvärr inte har kommit fram ännu. Men där har jag faktiskt bestämt premiären med. Det kommer göras ordentlig gräddglass med romrussin i. Något som jag ser fram emot. Gumman vill ha en med ananas och mango. Så det blir ju lite kul att testa på att göra det med. Det är ju många saker som är inplanerade att införskaffas kommande månad. Även en pastamaskin är på tapeten. Så då kommer det även kunnas göra högkvalitativ pasta här i hemmet.
Men då kåmmer ju två frågor upp mer eller mindre direkt. Hur lång tid skall russinen ligga i romen, och skall jag försöka hoppa på den där kockutblidningen?
