Läste något intressant på GöteborgsPosten idag, något som jag och min met-kompis pratade om vid mitt sista metäventyr. Just ljud och buller. För när vi satt och metade vid Delsjön så diskuterade vi att det är så skönt att komma ut, komma bort, men att man ändå aldrig slipper ljudet från samhället. Just vid Delsjön hörs ju det oändliga surret från motorvägen och skotten från polisens skjutbana. Vid Härlanda Tjärn är det inte mycket bättre, med ljud från den lilla vägslingan som också bildar parkeringsplats och så vidare. Tippen i Tynnered är ju också nära en väg med viss bullernivå. Hovåsbadet, Askimsbadet lever samma bullriga tillvaro. Vi har ju här i Göteborg ett förvånansvärt fint naturliv omkring oss ändå, Ängårdsbergen med tillhörande skog, Slottskogen denna underbara park samt alla de ovan nämnda ställen. Men ljudet kommer vi ju inte att undkomma. Det är nog det som är en växande stads förbannelse. Ingen lugn och ro någonstans. Hela tiden staden som gör sig påmind.
Likadant var det ju vid landstället som vi hade när jag var så mycket mindre. Alltid bilar, motorcyklar eller långtradare som gled förbi, trots att vi hade många meter till vägen och träd som begränsade ljudet. Men det fanns där.
Det finns förvisso vissa ställen man har varit på som verkligen är tysta. Jaktstugan som kärringen har tagit mig till två gånger, och som det blir av till nästa år igen. Där är det HELT tyst. Inga bilar, såvida svärfar inte kommer på besök med den skruttiga fiaten. Där kan man prata om terapi. Bara skog, stor sjö och en massa bra ljud. Sus i trädkronorna, djurens trassel och läten samt vågorna som slår in mot stranden. Fy satan, där finns det minsann tid till återhämtning.
Och eftersom jag är en drömmare så kan jag ju inte sluta tänka på vad man vill ha sedan när man är klar med utbildningen och ”blivit stor”. Drömmen om ett hus vid vatten djupt in i skogen finns ju där. Havet hade ju så sett minsann fungerat minst lika bra, men jag är en sötvattenspirat!
