Det är lite sorgligt idag. Som ni vet är jag nu liiiiite äldre och något liiiite visare! Jag blir 33. Inte så att jag är ledsen över att jag blir 33 (även om det är en ordentlig grogrund för tristess och depression) utan mer att man faktiskt blir äldre. Jag är, som kanske bekant, ett Star Trek fan. Ett stort sådant. Ett MYCKET stort sådant. Och de hjältar som jag satt och tittade så ofta och mycket på under mina dagar efter jag kommit hem från skolan då The Original Series gick på Kanal 5 eller under helgerna när man nördade sig genom att titta på de filmer man hade. Vilken tid, och (återigen) vilka hjältar!
Nu idag, just denna dag då jag fyller 33, så når mig nyheten att den underbare skådisen James Doohan, Star Trek’s Montgomery "Scotty" Scott, skulle ha blivit hela 91 år just idag. Det är sorgligt över att det faktiskt är så att ens hjältar går bort. Deforest Kelly, Star Trek’s doktor Leonard "Bones" McCoy som gick bort redan 1999.
Det får en att tänka. Eller i alla fall mig. Man blir lite ödmjuk inför tingen, hur som helst. När jag var riktigt liten, alltså pytte, så lyssnade jag och min bror ofta på radioteatern. Monster och Hjältar på Himlavalvet var något som gick. Och jag kommer ihåg hur jag tittade på himlen och undrade. Sedan fick vi en stjärnkarta av vår far också. Då tog det snurr i mitt huvud. Så mycket som finns därute. Och oändligt mycket mer som faktiskt inte går att se. Jag har väl alltid haft en romantiserad bild av universum och framtiden, men efter det att vi fick den stjärnkartan tog det inte jättelång tid innan jag introducerades till Kirk, Spock, McCoy och resten. Och min redan romantiserade bild blev än mer positiv.
Nörderi tänker ni? Ja, definitivt! Men med tanke på vilka enorma skönheter Hubble- och Kepplerteleskopet givit oss och all information som sonder och annan utrustning givit oss så måste vi på något sätt vara ett steg närmare den slutgiltiga resan. Men å andra sidan så är människan ett farligt, dumt djur. Vi hade nog börjat bråkat över de enorma tillgångar som finns därute. Efter att läst en del artiklar i ämnet så är vi på branten på en kommersialisering av rymden, och intresset finns. För på en enda asteroid kan man bryta mängder med olika metaller som skulle vara värda hundratusentals biljoner i dagens valuta. Det är så framtiden ser ut, och innan man gör något riktigt gemensamt så kommer det handla om globalisering och vinster. Inte så att jag vill dra paralleller till koncept så som filmen Avatar gör, men det är nog inte långt borta med tanke på hur människan agerat när det gäller övriga mineraler och metaller. Men jag tänker hoppas på en mer mänsklig och positiv framtid!
Sista bilden från Hubble Heritage
