Så vart det ramaskri om den sittande regeringens nya regler om studier vid högskolan. DN rapporterar i flera artiklar om denna snedvridna regelbok som nu finns som riktlinjer. Själv har jag haft den enorma turen att på första försöket till Göteborgs Universitet komma in på den linje som jag vill gå, nämligen personalvetarprogrammet. Man kan undra om det till många av de stora utbildningar som finns inte förespråkar livserfarenhet? Är det inte så att en 28åring är bättre lämpad till psykolog än en nittonåring?
Personligen så har jag många fördomar just emot psykologer, men tänker ändå att folk som har ”några år på nacken” kanske har varit med om så pass mycket så dom har en helt annan verklighetsuppfattning än den lilla nyutexaminerade studenten som samma år skall fylla tjugo?
Och det torde verkligen vara som så i mitt fall. Att jag, som faktiskt är 32, har varit med om såpass mycket med olika arbetsgivare så att den erfarenheten bara i sig skulle vara en merit värd att glida in på?
Kanske är lite fel forum just nu, men det känns lite som om arbetslivserfarenhet borde vara ett krav på rätt så mycket när det kommer till lite mer vitala delar av samhället? Ta politiken som första exemplet, där en artonåring blev komunalpolitiker för moderaterna (TROR jag). Kan man inte kräva av sina politiker att iallafall dem skall ha minst fem års arbetslivserfarenhet? Jag tycker verkligen det. Lite krav på dem som skall styra Sverige framöver iallafall en gång i livet varit förankrade i den ”vanliga” människans vardag?
Lika lite som jag vill ha en nittonåring som komunalpolitisk big-shot så känns det fel att ha en tjugotvåårig personalchef. Eller en tjugotvåårig psykolog. Och när det kommer till skolväsendet så ser man just tjugotvå-tjugotreåringar ha en lärarexamen. Inget fel i att folk vill bli lärare, det är ju ett hysteriskt viktigt (men underbetalt) yrke för dem som faktiskt gått en ordentlig utbildning för det. Men i skolan så handlar det ju lika mycket om att guida och svara på frågor om livet som det är att slå in Algebra eller Phytagoras sats i de stackars bänksittande barnen. Och jag är av den åsikten att en tjugotreåring överlag (då det säkert finns enstaka undantag där med) inte har den livserfarenheten att kunna svara ärligt på tonåringars frågor som rör den stora världen utanför skolan.
Är det inte bättre att ta och istället sätta en minimigräns för Universitetets yrkesutbildningar istället för att diskriminera dessa med just ”några år på nacken”???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar