Idag har jag och min kärlek varit på min brorsons ettårskalas. Kan inte hjälpa det, men tanken om egna barn blir ju mer och mer påtalig. Dels mina syskonbarn och min kärlek får mig att längta. Jag har alltid viljat ha den där familjen att komma hem till. Men även i fredags, när Göteborg njöt av ett sådant vackert väder och jag var ute och gick, tänkte jag på det. På vägen igenom Slottskogen så var det framförallt ett tillfälle som fick mig att längta mer. Han stapplade fram över vägen, med sin mor som hade ett vakande öga på honom medans dom sakta gick framåt. Han stannade och tittade på mig på det där sättet som bara små barn kan. Det känns som om deras blick går igenom en och dom synar inte den fysiska figuren utan verka se så oerhört mycket mer. Sedan log han åt mig, sträkte fram handen och sade några väl valda ord. Varken jag eller hans mor förstod så mycket av det, men det var säkert något vänligt.
Det är ju så många småttingar överallt. Antingen det eller kvinnor med stora magar. Det är väl ett resultat av en sådan kris som vi har haft här i Göteborg, en babyboom. Alla arbetslösa som bara har a-kasseutbetalningen att se fram emot skaffar ju sig en hobby :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar