Mat och politik

Så var det dags för lite mat igen. Jag och min lilla kärlek åkte ned till stan idag för inköpet av min brorsons ettårsfirande imorgon. Efter att relativt snabbt hittat något som kunde tänkas passa så var det en liten promenad i stan som gällde. Och då blev jag faktiskt lite hungrig. Det kurrade sådär gott i magen som bara kan innebära att om jag inte får mat i magen så förvandlas jag från min så annars charmiga och vinnande personlighet till ett hormonstyrt pms-monster. Och det är ju något som varken jag eller kärringen min vill (man kan ju argumentera för att det är hennes roll i förhållandet, men det känns som om det krävs ett helt inlägg om det, och det orkar jag liksom inte) J
Men vi hamnade, som vi ofta gör på sådana oplanerade matstopp på Franska Bageriet ett stenkast från Grönsakstorget. Deras Croque Maddame är nog något av det godaste jag någonsin ätit på café. Visst är det dyrare än en Big Mac & Co, men vilken smakupplevelse det är. Inget bröd som sugit sig sladdrigt av fett eller så. Bara himmelskt gott!

Sedan måste jag ju nämna något som gjorde mig lite upprörd igår. På nyheterna hade dom ju gjort någon undersökning om hur förtroendet var för miljöpartiet. Sicket skämt.
Och det där stolpskottet till språkrör Peter Eriksson står i TV och säger mer eller mindre rent ut att han är förvånad över att 85% av de tillfrågade inte har något förtroende för deras ekonomiska politik med motiveringen ”att vi har bedrivit en ansvarsfull politik i över 8 år med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet”. Sicket skitsnack!!! Inte nog med att miljöpartiet inte har någon direkt egen politik utan mer lever på namnet som ett miljömedvetet parti, vilket är både sorgligt och skrattretande. Mest sorgligt för att folk går på det och skrattretande då dom inte kan ämnet ordentligt ens. Men den ansvarsfulla, ekonomiska politiken han pratar om kommer jag så väl ihåg från deras förra period. Då man i kristider KRÄVDE att höja utlandshjälpen med en massa miljarder. Visst, det är jättebra att Sverige pumpar ut pengar till behövande, solidaritet och vad det nu heter, men i kristider borde man inte mer ägna sig åt att se till att skola och sjukvård inte behöver göra de hysteriska nedskärningar? Är det ansvarfullt verkligen att skänka bort pengar och sedan slå sig för bröstet och skära ned i just skola och sjukvärd/äldreomsorg? Det är ju inte bara ett svek mot de gamla som faktiskt byggt upp detta land, utan mot varenda svensk som faktiskt har sin IQ strax över strecket fiskmås!!!

Bioäventyr

Var på bio igår med kärleken min. Iron Man 2 blev det, på hennes initiativ. Det var en riktigt värdig uppföljare. Alltid kul med lite rolig action, och action var det. Trodde inte att den var så lång, men den var lite över två timmar.
Vet inte varför, men gillar mycket som Marvel har gjort i filmväg det senaste. Bortsett från fiaskot Hulken, då… Men annars så finns det en massa bra! Och så längtar jag ju så oerhört mycket över Men In Black 3, Ghostbusters 3 och Transformers 3. Och med en massa tur så kommer det också en Fantastic Four 3 någongång i framtiden med… Hoppas på det.

Men det närmaste i bioväg måste ju vara Kommissarie Späck. Känner att jag faktiskt är tvungen att ge den en ordentlig chans. Den verkar förbannat rolig, i alla fall!

Och idag blev det en promenad med. Jag och gumman brukar ta det lite då och då. Just idag blev det inte så långt, ned till stan för en kaffe på Espressohouse i Arkaden samt lite småbutiksbesök och sedan hem igen. Det blåste förvånande mycket för en sådan här solig dag. Det är väl där man bedrager sig lite. Tror att det är varmare än vad det faktiskt är. Men men, snart kommer nog den efterlängtade värmen. Så man kan åka och inleda metsäsongen på ett värdigt sätt!

Finns det inget vett kvar?

Det är ju inte sant. Då jag vill lägga politik åt sidan och ägna mig åt det som jag verkligen vill skriva om så händer något jag känner att jag verkligen bara MÅSTE ta ställning för. Eller i detta fallet ta ställning emot.
Läste en artikel om hur en advokatfirma stämmer staten på 100.000:- för att dom förlorat i ett vädigt speciellt mål. Nämnligen rätten till ombud.

Historien om målet går att läsa här men min fundering ligger i hur dom tänker. Hur kan man, som chef för en utåt sett respektabel advokatfirma skita i den utsattas situation?

Är inte det ett strålande exempel på populism? Eller värdelös journalism? Det handlar ju, som GP väljer att skriva, inte om en slöjdom utan om något betydligt enklare? Han uppger sig vara en förföljd kristen i ett muslimskt land, och upptäcker till sin förvåning att hans ombud är muslim. Tro satan att det inte känns så bra för honom (och hade det varit tvärt om så är det samma sak, inte så bra alls)!
Och efter inte mindre än tre försök i tre olika instanser att byta ombud fick han det. Ett helt fel tillvägagångssätt, i mitt tycke. Det borde skett omedelbart!
Men nu tänker denne ombudets chef, Ismo Salmi, överklaga. Och vad vore ett överklagande om det inte finns en summa med, som om bytet av ombud är något diskriminerande. Frågan blir ju om VEM som i detta fallet är ignorerad och kränkt? Kan det vara egyptiern?

Så var det mat igen, då

Nu har det blivit lite väl politiskt här, känner jag. Och det var faktiskt inte det som var meningen med min blogg då jag först skapade den. Det var menat som en hyllning till livet, den goda maten och vinet, lite personliga tankar och så vidare. Visst, politik är ju ett väldigt personligt fenomen. Men inte det jag vill prata om.
Jag är en enkel grabb med, vad jag själv tycker, enkla värderingar. Växte upp i en alldaglig familj som var lite udda. Min kära far, som gick bort 2009, var sjukpensionär under större delen av min och min brors uppväxt. Och jag tror att det är rätt så unikt att vi alltid hade färdiglagad mat på bordet när vi kom hem från skolan. Så heder till min mor och min bortgångne far, för läran om hur mat skall lagas och smaka!!
Det är också ifrån min far och mor som jag fått inblick i matens underbara värld. Mina föräldrar såg jag alltid som en kulinarisk förebild. Och båda kunde laga riktigt god mat. Det finns ju faktiskt inte något bättre en traditionell svensk husmanskost. Men vad skulle en matkultur vara om inte det finns en massa intressanta influenser?
Den svenska husmanskosten är himmelsk. Verkligen. Rotmos, kåldolmar, raggmunkar, ärtsoppa med pannkakor. Den rårörda lingonsylten till köttbullarna, potatismoset och brunsåsen.
Sedan under många år, även som ung vuxen, bjöds det på en ordentlig söndagsmiddag. En ordentlig stek, katrinplommonspäckad fläskkarré, grytor, lammfrikassé och allt vad det nu heter. Söndagen blev helt enkelt helig. Och är i viss utsträckning fortfarande. Och får man bara det där efterlängtade jobbet så skall det fan bli söndagsmiddag a la Luffsman varje söndag. Visioner om lammrack, örtfylld fläskkarré, lammstek, älgstek och viltfärsbiffar finns ju där.
Kan pinsamt berätta att jag försökte mig på att göra gryta enligt gängse regler. Det doftade gudomligt under hela tillagelsen. Men när det var dags att äta det så smakade det ingenting. Inte ens ett spår av de två vitlökarna man hade i, eller de två tredjedelarna av en flaska vin eller ens alla de lökarna jag hade i. En riktig besvikelse, men ack så nyttigt. Jag har under de dryga 14 månaderna jag och kärringen varit ett par alltid lyckats med det jag företagit mig på matfronten. Äntligen lite ödmjukhet inför konsten! Hur surt det än är…

Sedan kan jag stolt meddela att mina sex plantor tar sig. Timjan, rosmarin, salvia, basilika, röd chili och habaneros. Dom växer så det knakar. Den bästa av dem är nog chillin. Den har vuxit till sig i decimeterhöga stjälkar med vackra gröna blad. Gillar verkligen att se att mina kommande råvaror mår bra.

Min gumma har varit en mycket bra influens på mig när det gäller det där med kryddor. Av någon anledning har jag till exempel aldrig testat färsk chili, ingefära eller habaneros. Färska kryddor har också varit väldigt snålt med. Men nu är det orgier med ordentliga saker vid matlagning. Och det är jag mycket tacksam över. För det är en sådan stor skillnad när det gäller smaker, verkligen stor. Bara en sådan sak som att byta ut burken med krossade tomater till färska, svenska, smakrika kvisttomater nedslängda i en mixer/hushållsberedare. Smakskillnaden är som mellan himmel och jord även på en sådan enkel sak som ofta används i all möjlig matlagning. Så jag använder i stort sett inte ett enda halvfabrikat numera, bortsett från en och annan buljongtärning.

Är det fult att vara stolt?

Då jag redan börjat prata lite politik kan jag ju faktiskt ta och fortsätta med ett inlägg till. Det är ju trots allt valår med allt vad det nu innebär.
Kan ju meddela att jag fått lite feedback när det gäller mitt inlägg om kommunism och nazism för ett litet tag sedan. Mycket tack och mycket intressant!

Jag har suttit i min lilla grotta och funderat på vad man faktiskt kan rösta på idag. Det finns ju hysteriskt många partier egentligen. Jättemånga. Och anledningen till att man röstar som man gör beror ju inte på att ett parti står för vad man tycker, eller kanske mer korrekt så är det i alla fall min helt personliga bild. Men vad jag däremot reagerar på är hur många partier som inte tar upp sådant som jag verkligen brinner för.
Jag skrev lite om det i inlägget som handlade om bygget vid Keilers Park. Det där med att kunna våga stå upp och deklarera att man är en stolt svensk, en patriot, utan att få en massa idioter efter sig för dom ser det som att jag är nazist.

"Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker." Mona Sahlin i ett tal inför Turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk i mars 2002.

Är detta verkligen en individ som vi vill välja att leda ett modernt Sverige? Vad är det för argument egentligen? Det är sådana som just Mona Sahlin, med den typen av uttalanden som ger extremhögern den makt dom faktiskt har fått. Det är knappast
Är det samma som när folkpartiet förra valet (tror jag att det var) gick ut och sade att dom skulle kräva språktester liknande det vi hade på 50-60talet för att bli svensk medborgare. Då blev dom ju påhoppade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att vara rasister. Men är det verkligen ett rasistiskt krav? Att kunna läsa och återge en tidningsartikel för att på så sätt bevisa grundläggande kunskaper på att göra sig förstådd? Eller är det för att det är just ett krav som dom blev kallade rasister?
Och det som fascinerar mig är att den frågan är så hysteriskt infekterad. Det behöver den ju inte vara. Det är inte så komplext som folk vill få det att tro. Vi som samhälle ställer krav på rätt så mycket. Att lagar följ, att kriminella lagförs, vi följer lönerörelsen varje år då plånboken är mer intressant än denna regerings höjningar av karensdagar. Borde inte då samhället kunna ställa krav på att nyankomna när det gäller språkkunskaper utan att för den sakens skull vara rasistisk? Ett hyffsat språkbruk ökar ju chanserna för integrering?

Eller det att man idag FORTFARANDE inte sjunger Svenska nationalsången på en skolavslutning eller nationaldagsfirande i skolan med motiveringen att den är just rasistisk/nazistisk?
När jag var liten grabb, typ runt 15, då ansågs det fult att sjunga nationalsången på skolavslutningar. Musiklärarinnan sade rent ut att det var just nazistiskt/rasistiskt. Jag kan inte komma över det där alls. Så många timmar jag tänkt på hur fort det verkligen kan bli fel.
Är det inte som så att den svenska flaggan och nationalsången är en del av oss alla? Och att se politiker och makthavare mer eller mindre sätta tabu på det och därigenom GE dessa nationalsymboler till extremhögern? Är det inte dags att vi vanliga medborgare återtar det som faktiskt är till för oss svenskar. Oavsett om vi är nya eller gamla?

Vår

Nu kommer våren. För någon dag sedan så var jag och min gumma ute och vandrade. Först blev det en promenad runt Härlanda Tjärn. Vi hade tagit med oss kaffe i termos och satte oss och tittade över vattenytan när vi drack. Fördjävla skönt. Och varför smakar kaffe så otroligt mycket bättre när det avnjuts på detta sätt? Det är en fråga för forskarna, det!
På vägen runt så hittade jag massa småsaker som erbjöd en hel del fascination och beundran. I rinnande bäckar har grodor lagt sina äggklasar, som för övrigt ser otroligt mycket minder ut än vad dom gjorde när jag var liten. Men jag hittade även en groda. Ett riktigt praktexempel, för det var en fet rackare med.

Efter den turen blev det en tur till Delsjön med. Och har hittat ett perfekt ställe för metpremiären som bara MÅSTE bli av snart. Dessvärre fann vi bara en massa skygga fåglar där, inte ens en and som ville prata med oss... Men bättre tur nästa gångs, hoppas jag på.

Och hur mycket har inte förändrats här i Göteborg egentligen, men ändå är allt som vanligt. Idiotbygget av pariserhjulet vid Göteborgs Opera lockar alltid till leende när man ser det. Visst, det är fint att stå och titta på från Ramberget en mörk kväll då det har en lysande blå effekt på panoraman. Men att slå upp ett sådant bygge på en plats som en kortsiktig lösning (då bygglovet är extremt tidsbegränsat) då man kunde lagt ned pengarna som det kostat på något mer hållbart. Upphottning av parken som var utlovad att stå ovanpå den nya tunneln?

Men oavsett idiotin så är det ju som så att jag lagt märke till att varje gång man går över Götaälvsbron så stinker det avgaser och annat dumt. Tittar man ned på vattnet så syns den där vackra blå-lila skimmrande, tunna oljefilmen på ytan. Jag vill känna andra dofter än sunkigt McDonaldsavlopp när man vandrar i stan.


En av de få sakerna som fortfarande får mig att åter älska denna stad över allt annat är faktiskt Slottskogen. Var där med kärleken för ett par dagar sedan. Det är vackert att vandra där! Börja med en tur till sälarna, fortsätta bort till pingvinerna för att sedan ta den stora, branta backen upp till älgarna. Och sedan vidare till hjortar, getter, hästar, påfåglar, hängbukssvin och allt det där andra. Så fridfullt, så vackert. Parkerna vi har är nog fan i mig Sveriges stoltheter!!
Drömmen om landet har verkligen tagit och sugit tag i mig. Måste bort från denna underligt annorlunda stad som jag vuxit upp i!

Valår i ett odemokratiskt Sverige

Så är det dags igen. Valår. Vart man än går på stan så blir man påhoppad av alla dessa försäljare. I just detta fallet så säljer dom ideologier och feta vallöften om vart annat. Men så slår det mig hur odemokratiskt det faktiskt fortfarande är. Hur vridet vårat samhälle har blivit. Där står Sveriges största parti (S) på stans bästa plats och ett par meter därifrån står KPML(r) och delar ut sin propaganda. Var är folkhoppen som skriker åt dem? Det brukar ju SverigeDemokraterna få leva med på sina ideologiförsäljningar. Det känns lite som mental rea, såhär innan valarbetet verkligen kommer igång. Då är det inte tal om rea, utan mental utförsäljning.

Jag kan verkligen förstå argumenten emot Sverige Demokraterna. Really! Men att en blodsideologi skulle vara bättre än en annan? Är det verkligen så? Jag kommer ihåg i skolan när man läste om kommunismen. Klasskamraterna sade alltid "Kommunism är något underbart som dessvärre bara fungerar på pappret"... Javisst, men är inte då nazism samma? Hade inte tomten Adolf en vision av ett elitsamhälle? Och ligger det inte en väpnad revolution med i komunismens grundstadgar? (mer eller mindre)...
Hur kommer det sig att man talar om hur elak lille Adolf var med utrotningen av judar, handikappade och oliktänkande men INTE om alla dem som föll offer för kommunismen med Stalin och Lenin i spetsen? Där var det ju inte alls bra att vara oliktänkande alls. Där dog ju betydligt fler än vad Adolf hann med.
Trots det så är det sociallt accepterat att kalla sig för kommunist och ha politiska symboler för detta, men gruppstryk för den som håller sig på andra flanken?

Sverige har ju varit vänsterstyrt så länge med VÄLDIGT få undantag de senaste 100 åren. Är det därför det är mer socialt accepterat?
Men handlar inte den demokratiska aspekten om oss alla? Oavsett vad vi lägger i kuvertet på röstdagen?

Det är ju inte så att jag sitter här o skriver att alla skall rösta på SverigeDemokraterna, verkligen inte. Men frågan upplever jag berör. Det är ett ämne jag verkligen kan prata mig varm över. Som exempel över de valarbetarna i en stadsdel på Hisingen, där dom tog alla SD-valsedlar och slängde dem i sopptunnan med motiveringen "att det är inget demokratiskt parti". Visst, jag kan väl hålla med om det. Att det inte är ett av de mest demokratiska partier vi har idag. Verkligen inte. Men att köra på den typen av cencur öppnar dörrarna för bra mycket otrevligare scenarier. Inte nog med att det beteendet är både olagligt och otäckt, det är ju farligt. Vilka är dem att bedömma det?

Nu tror säkert många att detta är en promo-blogg för SverigeDemokraterna, men lugn. Så är inte fallet. Utan jag vill bara prata om en orättvisa som jag stör mig på. Mycket.