Så är det dags igen. Valår. Vart man än går på stan så blir man påhoppad av alla dessa försäljare. I just detta fallet så säljer dom ideologier och feta vallöften om vart annat. Men så slår det mig hur odemokratiskt det faktiskt fortfarande är. Hur vridet vårat samhälle har blivit. Där står Sveriges största parti (S) på stans bästa plats och ett par meter därifrån står KPML(r) och delar ut sin propaganda. Var är folkhoppen som skriker åt dem? Det brukar ju SverigeDemokraterna få leva med på sina ideologiförsäljningar. Det känns lite som mental rea, såhär innan valarbetet verkligen kommer igång. Då är det inte tal om rea, utan mental utförsäljning.
Jag kan verkligen förstå argumenten emot Sverige Demokraterna. Really! Men att en blodsideologi skulle vara bättre än en annan? Är det verkligen så? Jag kommer ihåg i skolan när man läste om kommunismen. Klasskamraterna sade alltid "Kommunism är något underbart som dessvärre bara fungerar på pappret"... Javisst, men är inte då nazism samma? Hade inte tomten Adolf en vision av ett elitsamhälle? Och ligger det inte en väpnad revolution med i komunismens grundstadgar? (mer eller mindre)...
Hur kommer det sig att man talar om hur elak lille Adolf var med utrotningen av judar, handikappade och oliktänkande men INTE om alla dem som föll offer för kommunismen med Stalin och Lenin i spetsen? Där var det ju inte alls bra att vara oliktänkande alls. Där dog ju betydligt fler än vad Adolf hann med.
Trots det så är det sociallt accepterat att kalla sig för kommunist och ha politiska symboler för detta, men gruppstryk för den som håller sig på andra flanken?
Sverige har ju varit vänsterstyrt så länge med VÄLDIGT få undantag de senaste 100 åren. Är det därför det är mer socialt accepterat?
Men handlar inte den demokratiska aspekten om oss alla? Oavsett vad vi lägger i kuvertet på röstdagen?
Det är ju inte så att jag sitter här o skriver att alla skall rösta på SverigeDemokraterna, verkligen inte. Men frågan upplever jag berör. Det är ett ämne jag verkligen kan prata mig varm över. Som exempel över de valarbetarna i en stadsdel på Hisingen, där dom tog alla SD-valsedlar och slängde dem i sopptunnan med motiveringen "att det är inget demokratiskt parti". Visst, jag kan väl hålla med om det. Att det inte är ett av de mest demokratiska partier vi har idag. Verkligen inte. Men att köra på den typen av cencur öppnar dörrarna för bra mycket otrevligare scenarier. Inte nog med att det beteendet är både olagligt och otäckt, det är ju farligt. Vilka är dem att bedömma det?
Nu tror säkert många att detta är en promo-blogg för SverigeDemokraterna, men lugn. Så är inte fallet. Utan jag vill bara prata om en orättvisa som jag stör mig på. Mycket.
onsdag 28 april 2010
torsdag 15 april 2010
Idioti av den högre skolan
Har läst och tittat på en del klipp om det här med förra veckans demonstration emot ett moskébygge i närheten där jag bor. GTs journalist kallade demonstrationståget för högerextrema och hela den där jargongen.
Att inte kunna motsätta sig vansinnet utan att bli utmålad som ultrahöger tycker jag är märkligt. Att man inte kan ta ståndpunkt bortom politiska eller religiösa tycks vara det som säljer mest lösnummer. Förbannade obildade idioter.
För egen del så är det mer en hederssak från Göteborgs perspektiv. En park som donerades till Göteborgs Stad av familjen Keiler 1906. Det står UTTRYCKLIGEN i gåvobrevet att ENDAST byggnader som är till ”för parkens vård eller den besökande allmänhetens trefnad” får uppföras. Ja, jag vet, trefnad skall vara trevnad, men med tanke på att det var skrivet lite över etthundra år sedan gör ju språkbruket förståeligt!
Men bortsett från den exakta formuleringen av gåvobrevet så är det av den anledningen jag motsätter mig. Det spelar ingen roll om det är en moské, kyrka, McDonaldsrestaurang eller något annat dumt påhitt.
Vad som verkligen är roligt, eller snarare tragiskt, är att all mediauppmärksamhet har varit så hysteriskt vinklad för att skapa osämja snarare än att informera. Den där hysterin på lösnummersförsäljning, nästan så man kan tro att journalisterna i just GP får provisionslön av sålda lösnummer snarare än en ordentlig månadslön.
Jag tänker tillbaka på stortoppmötet för många år sedan, närmare bestämt 14-16 juni 2001, som numera, mer passande, kallas för Göteborgskravallerna. Efter all information, både i tv och av vissa journalister går ändå vissa herrar ur journalistkåren ut och kritiserar polisens omhändertagande av stenkastare som ett helgerån ”mot demokratin och mot fredliga demonstranter”.
Det märks hur vridet och skevt det har blivit i mediavärlden. Det finns inte så mycket kvar av den trovärdighet som media en gång för längesedan hade. Det är minst sagt skrämmande att folk fortfarande köper det skriva ordet i sensationspressen, som istället för att bevaka verkliga händelser spenderar löpsedlar och stora mittuppslag över prinsessan Madeleine och Jonas eventuella uppbrytning. Nä, fy fan för patetisk och förkastlig journalism!
Man måste väl kunna vara emot dumheter utan att falla in i ett fack?
Att inte kunna motsätta sig vansinnet utan att bli utmålad som ultrahöger tycker jag är märkligt. Att man inte kan ta ståndpunkt bortom politiska eller religiösa tycks vara det som säljer mest lösnummer. Förbannade obildade idioter.
För egen del så är det mer en hederssak från Göteborgs perspektiv. En park som donerades till Göteborgs Stad av familjen Keiler 1906. Det står UTTRYCKLIGEN i gåvobrevet att ENDAST byggnader som är till ”för parkens vård eller den besökande allmänhetens trefnad” får uppföras. Ja, jag vet, trefnad skall vara trevnad, men med tanke på att det var skrivet lite över etthundra år sedan gör ju språkbruket förståeligt!
Men bortsett från den exakta formuleringen av gåvobrevet så är det av den anledningen jag motsätter mig. Det spelar ingen roll om det är en moské, kyrka, McDonaldsrestaurang eller något annat dumt påhitt.
Vad som verkligen är roligt, eller snarare tragiskt, är att all mediauppmärksamhet har varit så hysteriskt vinklad för att skapa osämja snarare än att informera. Den där hysterin på lösnummersförsäljning, nästan så man kan tro att journalisterna i just GP får provisionslön av sålda lösnummer snarare än en ordentlig månadslön.
Jag tänker tillbaka på stortoppmötet för många år sedan, närmare bestämt 14-16 juni 2001, som numera, mer passande, kallas för Göteborgskravallerna. Efter all information, både i tv och av vissa journalister går ändå vissa herrar ur journalistkåren ut och kritiserar polisens omhändertagande av stenkastare som ett helgerån ”mot demokratin och mot fredliga demonstranter”.
Det märks hur vridet och skevt det har blivit i mediavärlden. Det finns inte så mycket kvar av den trovärdighet som media en gång för längesedan hade. Det är minst sagt skrämmande att folk fortfarande köper det skriva ordet i sensationspressen, som istället för att bevaka verkliga händelser spenderar löpsedlar och stora mittuppslag över prinsessan Madeleine och Jonas eventuella uppbrytning. Nä, fy fan för patetisk och förkastlig journalism!
Man måste väl kunna vara emot dumheter utan att falla in i ett fack?
tisdag 6 april 2010
Sådd och navel
Nu är det sått här hemma. Sex krukor med frön som med lite tur kommer bli något. Eller ja, sex plantor. Habaneros, Chili, Salvia, Timjan, Rosmarin och Basilika blev det. Får se om min lilla kärring sätter sina tomater med. Ser sjukt mycket fram emot att kunna knipsa sig det där färskt. Satan i gatan. och timjanen har redan börjat spira som bara den!
Sedan har jag gjort en mindre smickrande upptäckt. Jag har, sedan mitt försök med det där med att röka mindre, gått upp i kilon. Står man normalt rak och tittar ned så ser jag inte min kompis längre, bara en navel. Det är väl inte riktigt så det skall vara egentligen, va? Man måste väl kunna se lite av han i det läget? Eller?
Istället så kanske man kan komma med undanflykten att man bygger tält över nöjesfältet, men det är väl bara en underbart fin undanflykt från att inse att man faktiskt behöver banta? Eller ja, banta låter så förbannat moderiktigt. jag behöver se över mina matvanor. Så som det är nu så äter jag ett par mål mat om dagen och efter middagen gärna en efträtt eller "något gott" på kvällen. Fast det senaste har inneburit både och. Inget fel i det alls, men eftersom man inte gör så mycket under dagen så är det väl bara en naturlig reaktion att gå upp lite. Och någon hysteri är det inte heller. Bara ett mer försiktigt konstaterande!
Sedan har jag gjort en mindre smickrande upptäckt. Jag har, sedan mitt försök med det där med att röka mindre, gått upp i kilon. Står man normalt rak och tittar ned så ser jag inte min kompis längre, bara en navel. Det är väl inte riktigt så det skall vara egentligen, va? Man måste väl kunna se lite av han i det läget? Eller?
Istället så kanske man kan komma med undanflykten att man bygger tält över nöjesfältet, men det är väl bara en underbart fin undanflykt från att inse att man faktiskt behöver banta? Eller ja, banta låter så förbannat moderiktigt. jag behöver se över mina matvanor. Så som det är nu så äter jag ett par mål mat om dagen och efter middagen gärna en efträtt eller "något gott" på kvällen. Fast det senaste har inneburit både och. Inget fel i det alls, men eftersom man inte gör så mycket under dagen så är det väl bara en naturlig reaktion att gå upp lite. Och någon hysteri är det inte heller. Bara ett mer försiktigt konstaterande!
torsdag 25 mars 2010
Förundrad
Är inte våran planet underbar att vandra på? Absolut underbar? Vi har underbara teorier om djurens evolution flera hundra miljoner år tillbaka i tiden, vi har borrat oss igenom berg för att hitta (och bli helt förförda) över benrester som beskriver antingen en antik gråsugga, en gigantisk, växtätande dinosaurie eller en köttätande rackare som var ett höghus stor.
Varje år upptäcks nya arter, vi gör nya upptäckter som beskriver våran historia på nya sätt hela tiden. Och döm om min förvåning när man surfar på nätet när man ser med sina egna ögon en upptäckt som verkligen fick mig att haja till.
Satt o tittade lite på nätet under morgonen här. Min lilla gumma höll på att väcka mig så många gånger i natt, så det var liksom bara till att gå upp runt sextiden. Hon är väl lite nervös inför sin jobbintervju, det lilla livet... Men jösses vad man kan hitta saker på nätet!
Varje år upptäcks nya arter, vi gör nya upptäckter som beskriver våran historia på nya sätt hela tiden. Och döm om min förvåning när man surfar på nätet när man ser med sina egna ögon en upptäckt som verkligen fick mig att haja till.
Satt o tittade lite på nätet under morgonen här. Min lilla gumma höll på att väcka mig så många gånger i natt, så det var liksom bara till att gå upp runt sextiden. Hon är väl lite nervös inför sin jobbintervju, det lilla livet... Men jösses vad man kan hitta saker på nätet!
tisdag 23 mars 2010
Om gumman och maten
Och idag är man inte gräsänkling längre. Det känns bra. Det var ju bara för ett par dagar, så det var ju inte direkt jobbigt. Men man saknade ju det lilla livet.
Det har väl inte hänt jättemycket sedan jag sist skrev, tror jag. Lika mycket arbetslös, lika mycket lodis. Detta är nog den mest frustrerande tiden jag varit med om på mycket länge. Inget jobb att slänga bort några timmar om dagen på, bara en massa fria timmar. Hoppas på en direkt ändring inom kort. Måste hoppas!
Men jag har tagit mig lite i kragen ändå. Städat, möblerat om, diskat och bonat lite. Fick inspiration till det i slutet på veckan som var. Hållit på som en djävla dåre, men bra blev det. Nästan så man klappar sig själv på axeln, men bara nästan. Men satan i gatan vad tråkigt det faktiskt är. Usch och fy!
Men jag har faktiskt gjort lite roliga saker med. Började redan igår med att sila yoghurt för att få bort onödig vätska. Man kan ju inte göra tzatziki genom att använda den där vattniga yoghurten. Den skall användas som tillbehör till dagen middag, en provensalisk kyckling med en massa goda, färska kryddor. Som avslutning på måltiden hade jag gjort Creme Brullé. Fy satan vad gott det är.
Har ju pratat en del om det där med mat i tidigare inlägg, och varje gång man tänker på det kommer man tillbaka till det faktum att just råvarorna är så hysteriskt viktiga. Läste på nätet att det ÅTERIGEN framkommit salmonellabakterier i storpack från Irländsk köttfärs. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå varför folk inte väljer ordentliga råvaror. Visst, Sverige har långt kvar att gå när det gäller vettig hantering av en råvara. Likväl som svenskar har en lång väg att gå för att förstå och uppskatta ordentliga råvaror. Jag har alltid förespråkat ordentligt hängmörat kött, inte den skiten som finns på våra stormarknader. Man varken KAN eller SKALL stressa fram ordentliga råvaror. Jag tycker samhället, när det kommer till frågan om mat, är idiotiskt så det står härliga till. Folk pratar om kravmärkning, ordentlig djurhantering, korta transporter och allt det där som alla vill höra. Men när det kommer till att köpa produkten så är det ju i stort sett bara vackra ord. Mycket tjöt, lite verkstad! Varför köpa irländsk köttfärs istället för svensk? För att spara några kronor? Jag kan se scenariot framför mig, någon som pratar sig varm om meningslösa transporter och hur viktigt det är att köpa Svenskt. Men springer och köper Irländsk skit i tysthet bara för att spara några kronor.
Jag kommer aldrig köpa något sådant. Visst, det blir dyrare. Oftast mycket. Kanske inte behöver nämna att det inte blir Oxfilé Wellington så ofta längre. Men god mat måste få kosta, och jag köper mer än gärna riktigt närproducerat. Dessvärre är det bara en tant som kommer till torget då och då med sin skåpbil och erbjuder sina grödor. Det är en tradition värd att hålla vid liv, torghandel. Tyvärr är det väl numera bara vid saluhallen där den riktigt stora kommersen på närproducerat i Göteborg som finns. Jag hoppas innerligt att planerna på en till saluhall här i Göteborg blir verklighet. Ett stort och brett utbud på ordentliga produkter kan ju få konsumenterna få bättre vanor. Och nu när det är lite i modet med mat, lite av en fluga känns det som, med alla matprogram, alla kokböcker som förlagen spottar ut, alla dessa hemsidor med recept och liknande borde väl det ändå bli lika modernt med ordentliga råvaror?
Det har väl inte hänt jättemycket sedan jag sist skrev, tror jag. Lika mycket arbetslös, lika mycket lodis. Detta är nog den mest frustrerande tiden jag varit med om på mycket länge. Inget jobb att slänga bort några timmar om dagen på, bara en massa fria timmar. Hoppas på en direkt ändring inom kort. Måste hoppas!
Men jag har tagit mig lite i kragen ändå. Städat, möblerat om, diskat och bonat lite. Fick inspiration till det i slutet på veckan som var. Hållit på som en djävla dåre, men bra blev det. Nästan så man klappar sig själv på axeln, men bara nästan. Men satan i gatan vad tråkigt det faktiskt är. Usch och fy!
Men jag har faktiskt gjort lite roliga saker med. Började redan igår med att sila yoghurt för att få bort onödig vätska. Man kan ju inte göra tzatziki genom att använda den där vattniga yoghurten. Den skall användas som tillbehör till dagen middag, en provensalisk kyckling med en massa goda, färska kryddor. Som avslutning på måltiden hade jag gjort Creme Brullé. Fy satan vad gott det är.
Har ju pratat en del om det där med mat i tidigare inlägg, och varje gång man tänker på det kommer man tillbaka till det faktum att just råvarorna är så hysteriskt viktiga. Läste på nätet att det ÅTERIGEN framkommit salmonellabakterier i storpack från Irländsk köttfärs. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå varför folk inte väljer ordentliga råvaror. Visst, Sverige har långt kvar att gå när det gäller vettig hantering av en råvara. Likväl som svenskar har en lång väg att gå för att förstå och uppskatta ordentliga råvaror. Jag har alltid förespråkat ordentligt hängmörat kött, inte den skiten som finns på våra stormarknader. Man varken KAN eller SKALL stressa fram ordentliga råvaror. Jag tycker samhället, när det kommer till frågan om mat, är idiotiskt så det står härliga till. Folk pratar om kravmärkning, ordentlig djurhantering, korta transporter och allt det där som alla vill höra. Men när det kommer till att köpa produkten så är det ju i stort sett bara vackra ord. Mycket tjöt, lite verkstad! Varför köpa irländsk köttfärs istället för svensk? För att spara några kronor? Jag kan se scenariot framför mig, någon som pratar sig varm om meningslösa transporter och hur viktigt det är att köpa Svenskt. Men springer och köper Irländsk skit i tysthet bara för att spara några kronor.
Jag kommer aldrig köpa något sådant. Visst, det blir dyrare. Oftast mycket. Kanske inte behöver nämna att det inte blir Oxfilé Wellington så ofta längre. Men god mat måste få kosta, och jag köper mer än gärna riktigt närproducerat. Dessvärre är det bara en tant som kommer till torget då och då med sin skåpbil och erbjuder sina grödor. Det är en tradition värd att hålla vid liv, torghandel. Tyvärr är det väl numera bara vid saluhallen där den riktigt stora kommersen på närproducerat i Göteborg som finns. Jag hoppas innerligt att planerna på en till saluhall här i Göteborg blir verklighet. Ett stort och brett utbud på ordentliga produkter kan ju få konsumenterna få bättre vanor. Och nu när det är lite i modet med mat, lite av en fluga känns det som, med alla matprogram, alla kokböcker som förlagen spottar ut, alla dessa hemsidor med recept och liknande borde väl det ändå bli lika modernt med ordentliga råvaror?
onsdag 17 mars 2010
Attans och längtan
Åt en pizza igår. Kan ju säga såhär i efterhand att det INTE var det smartaste beslutet jag gjort detta året. Mått skit ända sedan igårkväll, mer eller mindre. Men efter 30 minuters stilla toasittande är det faktiskt rätt så oki nu. Håller ju tummarna för att det kommer att fortsätta så. Men under tiden jag satt där passade jag på att lova mig att INTE äta en pizza från det stället mer.
När man ändå talar om mat så kan jag ju nämna något i dess mer positiva klang, jag vill passa på att slänga ut ett stort GRATTIS till Restaurang Franzén/Lindeberg som ligger i Gamla Stan, Stockholm. Dom fick sin ANDRA stjärna på kort tid från Guide Michelin. GRATTIS!
Och häromdagen berättade jag ju om de planer som jag och min lilla kärlek har när det kommer till aktiviteter på fritiden. Såsom fiske och jakt. Nu har min svärfar lovat mig en present om jag klarar jaktlisencen. Tro mig när jag säger att jag blev hysteriskt förvånad när jag fick dom nyheterna. Jag vet att han tycker bra om mig (let´s face it, jag är en s.k. svärfarsdröm ,och den som hävdar något annat skall få på moppo) men detta beskedet fick mig att tappa hakan totalt.
Jag vet att min gumma, den gamle mannen och jag suttit vid den öppna spisen i stugan i norr och pratat lite om allt det där. Men då har det mer varit så att dom svarat på dumma frågor från en novis som mig. För både min gumma och hennes far jagar, så för mig var det ett ypperligt tillfälle att få svar på en massa frågor. Och jag har sett hans samling gevär. Tryggt förvarade i ett säkerhetsskåp, men det var en vacker samling.
Men jag är så hysteriskt nyfiken på vad det kan vara som han har hittat på. För första gången på gamla dar så finner jag mig ganska så nyfiken. Så nu är det dags att försöka skaffa sig den där lisencen, så får vi helt enkelt se vad det är som han hittat på.
Och ju mer man tänker tillbaka på vistelsen på stugan, desto mer längtar jag dit. Sommarkvällarna, båtturerna med fisket, metningen och allt det där andra. Gillar emellertid inte att just fiskesakerna som man köpt har försvunnit. Dom försvann ju vid inbrottet. Men nu håller jag sakta på att försöka införskaffa drag och så igen. Faktiskt fått ihop en liten samling redan. Men jag är ju lite smått idiot ibland. Trots mina kontakter med mitt försäkringsbolag och allt vad vi pratat om så glömmer jag ibland fortfarande det där med att spara på kvitton. Det får bli bättring på det där!
Men satan vilka minnen man har. När man rott ut på sjön där och lagt sig en bit ut för att meta. Solen, vinden och skogens alla dofter. Långt ifrån både storstad eller vägar. Jag vill så gärna dit snart igen!!!
När man ändå talar om mat så kan jag ju nämna något i dess mer positiva klang, jag vill passa på att slänga ut ett stort GRATTIS till Restaurang Franzén/Lindeberg som ligger i Gamla Stan, Stockholm. Dom fick sin ANDRA stjärna på kort tid från Guide Michelin. GRATTIS!
Och häromdagen berättade jag ju om de planer som jag och min lilla kärlek har när det kommer till aktiviteter på fritiden. Såsom fiske och jakt. Nu har min svärfar lovat mig en present om jag klarar jaktlisencen. Tro mig när jag säger att jag blev hysteriskt förvånad när jag fick dom nyheterna. Jag vet att han tycker bra om mig (let´s face it, jag är en s.k. svärfarsdröm ,och den som hävdar något annat skall få på moppo) men detta beskedet fick mig att tappa hakan totalt.
Jag vet att min gumma, den gamle mannen och jag suttit vid den öppna spisen i stugan i norr och pratat lite om allt det där. Men då har det mer varit så att dom svarat på dumma frågor från en novis som mig. För både min gumma och hennes far jagar, så för mig var det ett ypperligt tillfälle att få svar på en massa frågor. Och jag har sett hans samling gevär. Tryggt förvarade i ett säkerhetsskåp, men det var en vacker samling.
Men jag är så hysteriskt nyfiken på vad det kan vara som han har hittat på. För första gången på gamla dar så finner jag mig ganska så nyfiken. Så nu är det dags att försöka skaffa sig den där lisencen, så får vi helt enkelt se vad det är som han hittat på.
Och ju mer man tänker tillbaka på vistelsen på stugan, desto mer längtar jag dit. Sommarkvällarna, båtturerna med fisket, metningen och allt det där andra. Gillar emellertid inte att just fiskesakerna som man köpt har försvunnit. Dom försvann ju vid inbrottet. Men nu håller jag sakta på att försöka införskaffa drag och så igen. Faktiskt fått ihop en liten samling redan. Men jag är ju lite smått idiot ibland. Trots mina kontakter med mitt försäkringsbolag och allt vad vi pratat om så glömmer jag ibland fortfarande det där med att spara på kvitton. Det får bli bättring på det där!
Men satan vilka minnen man har. När man rott ut på sjön där och lagt sig en bit ut för att meta. Solen, vinden och skogens alla dofter. Långt ifrån både storstad eller vägar. Jag vill så gärna dit snart igen!!!
måndag 15 mars 2010
Nutid och framtid
Idag kom den. Det sista, mer ultimata, beskedet över att jag nu inte är ensamboende utan lycklig och glad sambo. Det första brevet till min bättre (eller sämre) hälft damp ned idag. Det var hysteriskt kul, faktiskt. Som någon form av absolut bekräftelse av samboskapet. Sådant som man kan uppskatta om man är lite byråkratiskt skadad som jag faktiskt har blivit över åren. Finns säkert folk som vidhåller att jag bara är skadad, men dom har FEL!! :D
Och sedan igår har jag och gumman pratat om saker vi skall göra under året. Och det har varit en hel del med saker. Mycket vi sade redan förra året vi skulle göra, men som runnit ut i sanden av en eller annan orsak.
Men ni som inte viste det har jag i julklapp fått en tvåveckors fiskeresa av min lilla kärlek. En vecka på något ställe och en vecka på ett annat ställe. Och vecka nummer två blir det äntligen dags att också pröva på jaktlyckan. Sitter och läser på rutinerna runt en jaktlicens. Och det är ett beslut som kommer tas efter sommarens erfarenheter. Just nu så leker tankegångarna runtikring det där med friluftsliv, jakt och fiske som någon form av utopi. Jag vet ju hur mycket jag uppskattar och faktiskt älskar att komma ut i skog och mark för att bara fiska eller vandra. Och det handlar inte om att avsky den vackra staden Göteborg, utan bara för att man värdesätter det andra så otroligt mycket mer. Och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad är jag över att jag alltid tänkt så. Men efter det att jag passade en väns gård en dryg vecka år 2005, har jag varit övertygad om att jag inte är riktigt stadsmaterial. Jag skall vara på landet, helst där det finns vatten. Sjö eller hav, fast som den sötvattenskrabba jag är så föredrar jag sjö. Men smaken är som baken, den är ju delad.
Och sedan igår har jag och gumman pratat om saker vi skall göra under året. Och det har varit en hel del med saker. Mycket vi sade redan förra året vi skulle göra, men som runnit ut i sanden av en eller annan orsak.
Men ni som inte viste det har jag i julklapp fått en tvåveckors fiskeresa av min lilla kärlek. En vecka på något ställe och en vecka på ett annat ställe. Och vecka nummer två blir det äntligen dags att också pröva på jaktlyckan. Sitter och läser på rutinerna runt en jaktlicens. Och det är ett beslut som kommer tas efter sommarens erfarenheter. Just nu så leker tankegångarna runtikring det där med friluftsliv, jakt och fiske som någon form av utopi. Jag vet ju hur mycket jag uppskattar och faktiskt älskar att komma ut i skog och mark för att bara fiska eller vandra. Och det handlar inte om att avsky den vackra staden Göteborg, utan bara för att man värdesätter det andra så otroligt mycket mer. Och ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad är jag över att jag alltid tänkt så. Men efter det att jag passade en väns gård en dryg vecka år 2005, har jag varit övertygad om att jag inte är riktigt stadsmaterial. Jag skall vara på landet, helst där det finns vatten. Sjö eller hav, fast som den sötvattenskrabba jag är så föredrar jag sjö. Men smaken är som baken, den är ju delad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
